“DET ÄR JAG”

 

DAG ETT 

 

“När jag gav dig ett hej trodde jag ingenting mer. När jag träffade dig vid rödljuset kändes det mer som en dålig film. När du bjöd in mina ögon för att titta på dig så som du önskade så visste jag att jag aldrig skulle kunna släppa taget. Jag önskar att jag aldrig gav mitt namn till dig, då skulle jag aldrig ha hört det komma ur din mun. Då skulle jag aldrig hört mig själv upprepa din röst i mitt huvud. Jag önskar att vi aldrig hade träffats. För nu vandrar jag på en annan väg än den jag vandrade innan jag träffat dig. Jag har ändrat mig och jag hatar dig.”

 

• Sådär, sa jag högt för mig själv och klev upp. Skrynklade ihop lappen jag precis skrivit och kastade undan den. 

Mina fötter snuddade vid marken innan jag ryggade tillbaka från det kalla klibbiga mina fötter precis hade bevittnat. Jag gnuggade mig själv i ögonen och ja. Ja här var jag. Detta var inte min lägenhet, detta var något större och något något mindre på samma sätt. Jag var inom mig själv, jag hade, jag var.

• Det här är en hjärna??! utbrast jag i en panik. 

Det hade känts mycket bättre att nu bara stanna i sängen. Just när den tanken dök upp så förseglades mina fötter och händer i sängens lakan. Ett gnagande läte kom från sängen och mina händer och fötter sjönk djupare och djupare ner. 

• NEJ!! Det här är min hjärna, det här är min säng, mina fötter, mina händer, lägg av! skrek jag och blundade som att chansen av att denna mardröm skulle ta slut blev högre ju högre jag skrek. 

Och där, plötsligt upplöstes sängen i tomma intet och jag föll till marken, eller. Till botten av den geggiga hjärn gången jag fastnat i. Okej, dags att röra sig, tänkte jag. Finns det en väg in finns det en ut sa jag och tittade bak där jag kom ifrån. Juste jag kom inte från nånstans. Det enda objekt från det verkliga livet jag kunde se var det nu ihopskrynklade pappret jag hade skrivit till dig. Jag plockade upp det igen och la den i min ficka. 

• Jag hatar dig, men bäst jag har dig här nära ändå. Jag tänker inte vandra i min egen hjärna själv. 

Och plötsligt, som att pappret inte räckte till stod du där. I nästa korsning, om man kan kalla det för korsning. Du tittade på mig, men med en avsky och en förakt. Som att allt hade varit mitt fel. 

• Shelley! skrek jag i hopp av att min varma bemötande skulle värma upp dig. 

Men istället tog du fram en tändsticka och en ask, tände på den och höjde armen mot väggarna. Väggen sattes i brand och den huvudvärken jag bevittnade fick mig att falla till mina knän och känslan av att behöva spy blev allt mer närvarande. 

• Fuck you! Fuck you! skrek jag och kollapsade till marken. 

När jag tittade upp igen var du borta. Men hålet du hade bränt verkade leda in i någonting nytt. Så jag reste mig upp och började ta mig stapplande fram mot det sotiga hålet i vad som verkade vara min hjärna. Huvudet verka och det blev värre när jag tog mig in i det nya rummet. Detta måste varit ännu ett exempel på att du tar saker för långt. Vandra in och mutera min hjärna?

Men när jag stod där i rummet tappade jag alla de tankar jag alldeles nyss stod och grubblade i. Först blev jag förvirrad. Rummet såg ut som en sån där sophög man bara ser på amerikansk TV. Huller och buller. Dammigt och sandigt. Men ju närmare jag verkade komma desto mer intresserad blev jag av rummet verkade ha att erbjuda. 

 

DAG TVÅ

“Jag lovar att jag såg dig igår. Du stod framför mig, inte nära men tillräckligt för att känna igen det där gudomligt vackra ansiktet som visade på avsky när du såg mig. Jag hade kunnat gjort vad som helst nu för att ta tillbaka dig. Men att jag någonsin trodde att du var min. Ilskan över mig bredde upp sig i en gigantiskt låga i din hand. Jag kunde som känna den bränna köttet på min kropp när du höll den. Jag vet inte hur du gjorde för att få mig att älska dig så. Men runt varje hörn fanns det någonting mystiskt med dig. Och jag önskar att jag såg vad det var du gömde för mig, men jag kan inte minnas helt vad det var.”

 

Jag minns när jag skrev det där brevet, tänkte jag. Det var två dagar efter du hade lämnat mig. Jag hade sagt till alla mina vänner att jag hatade dig. Men när pennan nuddade vid pappret kunde bara kärlek och frågor komma fram på pappret. Jag la undan pappret och lyfte på skynket. 

• Jasså, så det var det här som du gömde för mig, tänkte jag högt.

Jag tittade ner på den förvånansvärt fortfarande blanka ytan och dess kurviga kropp. Strängarna satt kvar precis så som jag monterat dem och den gamla klisterlappen från shoppen satt som inpräntad högst upp på basens kropp. 

“Det här, det, min gamla bas?” tänkte jag och tittade förvånat på den. 

Jag lyfte ännu ett skynke i hopp om att få reda på vad detta kunde betyda. Där låg min skivsamling. Först fylldes min kropp i vred, vad skulle detta betyda? Sen började mitt hjärta mjukna när jag vände på fodralen av cd-skivorna och minnena på det för så länge sedan hört började komma tillbaka. Marilyn Manson, Lars Winnerbäck. Hur länge sedan var det jag hade hört deras röster i min fina gamla cd-spelare? Nu, lite mer försiktigt drog jag av ännu ett skynke. Där låg en massa brev. Men dem var inte till dig. Breven var från min bästa vän, jag hade skrivit till henne under pandemin. Vi hade påmint varandra om att vi fanns där för varandra och nu minns jag knappt henne. Hur länge sedan var det som jag hade sett henne?

 

DAG TRE

“Allt handlar om dig, än sen? Jag kanske vill att allt ska handla om dig, för jag hade gett vad som helst för dig. Jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna ta livet av mig själv för dig. Att jag långsamt börjar glömma vem jag själv är gör inget. Jag vill att du ska vara glad, jag vill att vi ska vara glada. Vi två hör ihop.”

 

• Jag har aldrig tänkt på oss på det sättet, hörde jag dig säga.
• Vad menar du? 
• Jag vill gå tillbaka. Till mitt liv. Du har gjort allt bättre. Men nu vill jag tillbaka, sa du och vände ut genom en dörr. 
• Och… jag måste tillbaka till mitt liv. Sa jag till mig själv och tittade ner på de objekt jag på så många månader inte ens hunnit röra. 

 

DAG FYRA

Jag vaknade upp igen i min säng. 

-Jag är tillbaka, det är tomt. Det blöder från hjärtat.

-Jag är hemma igen. Jag är jag. Det blöder från hjärtat. 

“HÄR”

Höger, vänster, höger, vänster. Stegen jag tar längs med strandmuren är som att gå på moln. Det har aldrig varit lättare. Det är alltid lättare när jag går bredvid dig. Vi går bredvid varandra i det orangea skenet av en solnedgång. Ett av många. Men speciellt för mig. För jag går bredvid dig. Höger, vänster, höger, vänster. Jag tar tag i din hand och tittar upp på ditt ansikte. Alldeles gyllene av solens värme. Den här kvällen är perfekt. 

• Jag har fått höra en smart sak. Säger du och tittar ut på havet.

Jag tittar mot dig och ler. Här kommer en av de klassiskt filosofiska och världsomvändande invändningarna som gör dig så mycket till dig. 

• Vad är det du har hört? svarar jag. 
• Tänk dig att alla i livet vandrar runt med en låda.
• Typ en kartonglåda?
• Ja, som en flyttlåda. Men med endast ett fåtal saker i det.
• Och vad är det för saker? frågar jag och tittar på dig undrande. 
• Alla har en egen låda och inte förrän man bestämt sig för vad som ska vara i den så kan man leva sitt liv fullt ut.
• Jag lyssnar…
• Man måste alltså lista ut vad som är viktigt i ens liv och lägga det i lådan. Det du har i lådan är summan av ditt liv och så länge du ser till att inte glömma bort det så kommer du att vara lycklig. 

Vi sätter oss ner på stenmuren vi så länge gått längst med. Muren är varm efter solens strålar så länge kramat dess bräckliga yta.

• Så… vad finns i din låda? frågar jag.
• I min låda, säger du och börjar fundera. I min låda har jag mina småsyskon, min frihet och… 

Säg mig, säg mig, säg mig, tänker jag inom mig själv. Du kommer att säga mig. Varför litar jag inte på att du kommer att säga mig. Jag vet ju att du kommer säga mig.

• Basket.

Basket? tänker jag. Varför skulle basket vara viktigare än jag. Älskar du mig inte?

• Vad har du i din låda? frågar du sedan mig. 
• Jag.. jag… i min låda.. jag har inte riktigt tänkt på det, säger jag och försöker se fundersam ut. Jag ville svara att du var den enda i min låda. Att du var det enda jag behövde, och att jag var lycklig med dig. Men nu kändes det plötsligt så patetiskt när jag tydligen inte betydde samma för dig. 
• Solen är vacker på den här sidan av jorden ändå. Jag har aldrig riktigt förstått varför man skulle vilja resa på semester men det är ändå ganska fint här med dig. Fortsätter du utan att ha väntat på mitt svar.

 Du lägger armen kring mina axlar och nuddar min bara hud. Drar mig intill dig. Lägger ditt huvud på min axel. Det känns väldigt bra. Du känns väldigt bra här intill mig. Men det skaver inom mig. Jag vill ha dig. Jag vill ha dig. Jag vill ha dig. Varför är det inte jag som finns i din låda? Jag vill vara den som är i din låda. Vill ha mig. Vill ha mig. Vill ha mig. 

• - 

Jag glor ner i den ljusbruna komprimerade biten av papper. Det är som att flyttlådan stirrar upp tillbaka på mig genom djupet. Kommer kartongen att hålla? Den ser så trång ut. Jag vet inte om jag vågar vara den som är där. 

• Men jag älskar dig så mycket.

Kläderna singlar ner på marken framför lådan och jag tar ett kliv in. Plötsligt känns allting så lätt. Det är som att jag är gjord för att vara den som är där. Väggarna av kartongen känns befriande och tröstande mot min bara hud. 

• Jag älskar dig så mycket. Vill ha mig.

Jag sträcker mig efter flärparna och förseglar toppen av flyttkartongen. Det blir mörkt och svalt. Jag gillar det redan. Jag kan se stjärnor som glittrar kring mig. Som en oändlig avgrund med mig i förgrunden. 

• - 

Du står vid köksfönstret och diskar. Tallrik efter tallrik, glas efter glas. Du är så duktig. Musiken virar sig kring dig och det är som att du är fast i en trans av salighet. Bara du kan bli så bortförd i en enkel syssla som att diska. Du är fantastisk. Plötsligt ringer det på dörren och du bryts ur din trans. Någon måste ju gå och öppna. Eller hur? Så du torkar händerna och glider vidare ut i hallen för att öppna dörren. Försiktigt öppnas dörren och ditt, till mig välkända ansikte, dyker upp. Till en början verkar du inte veta vart du ska titta tills blicken faller långt ner. På trappen upp till din dörr står ett brunt paket i kartong. Du har inte beställt någonting på senaste, ändå står paketet utanför din dörr. Cirka 50cm brett och 50cm djupt. Kvadratiskt. 

 

Det kliar, jag svettas, det är varmt och börjar bli smått obekvämt. Mörkret omringar mig och musklerna i min kropp har tappat all känsel. Hur länge ska jag behöva vänta tills du får huvudet på rätt plats. Tills du inser att du behöver mig? 

 

Ljuset strömmar in. Du har öppnat lådan som jag ligger i. 

• FYFAN. I ett enda ryck lyckas du vända bort ansiktet och fånga upp spyan som var påväg ut över hela vardagsrumsmattan.

Jag ligger kvar. Jag vet att jag hör hemma här. Det är obekvämt men det finns ingen återvändo. 

• AIKO??!

Du skriker mitt namn. Jag ler, även om det inte syns. Jag gillar när du säger mitt namn. 

• Jag ska få ut dig, fortsätter du och böjer dig över mig för att ta tag i min bara kropp. 

Dina fingrar mot min hud känns. Känns bra. Känns tryggt. Med ett hårt grepp försöker du dra mig ur lådan. 

• Varför behöver du inte mig lika mycket som jag behöver dig? 
• Va? Kom ut. Vad har hänt??!

Ditt ansikte har bleknat, du ser rädd ut. Förvånad ut. Så många känslor på en och samma gång. 

• Du behöver mig. Jag ser in i dina stora ögon.
• Aiko… 
• Jag behöver dig. 

Med mina armar sträcker sig mina händer efter ditt ansikte och rör dig. Blodet i dina kinder värmer mina kylda händer.

• Jag behöver dig, säger jag igen och drar med dig ner i lådan. 

 

Det är mörkt.

Vi lever inte längre. 

Men jag behöver dig och du mig. 

Och båda vi är här.

 

“ATT STANNA”

 

Det är sent på kvällen. En mysig brasa rör sig låga för låga och ger ifrån sig sprakande ljud inom de fyra ramarna min datorskärm är byggd av. Hart sitter på golvet bredvid mig och lägger sitt evighetspussel. Utanför vår lilla bubbla är lägenheten i krig mot sig själv. Jag blundar för röran varje gång jag kommer hem och då Hart är blyg och sällan talar så är det ingen som säger åt mig. Det är skönare så här, intalar jag mig själv och tittar över på Hart vars största mål verkar vara att lägga klart det pussel han startade för 60 dagar sedan. Det har gått två månader sedan han hittade den första biten inklämd mellan soffkuddarna. Jag vet inte vad pusslet föreställer, inte ens vart det kommer ifrån men dag efter dag verkar Hart samla på sig fler och fler bitar som han sedan lägger ihop i ett kaotiskt men vad det verkar som ett strukturerat mönster. 

• Voff! skriker Ghost från under fåtölj benen.
• Hart. Jag smiter ut med Ghost en snabbis. Sitter du kvar här?
• mhm, får jag som svar.

 

Jag går med Ghost ut i hallen och kopplar honom. En vit dvärgschnauzer. Smått överviktig men i sina bästa år. Jag och Cora hade en delad vårdnad om både Ghost och Hart när vi bodde tillsammans, men det ändrades fort när Cora för några år sedan bestämde sig för att lämna min, som hon uttryckte sig “färglösa livsstil” och ta sig fram på sina egna vägar. Jag vet inte vart hon är just nu. Antagligen på andra sidan jorden för att finna sig själv.

 

Jag och Ghost vandrar längs med de tomma trottoarkanterna medan bilarna håller oss sällskap från vägen. En efter en glider de förbi och lämnar oss ensamma i våra tankar. Molnen är gråa på himmelen men luften är varm såsom en sommarkväll i svenska småorter ska vara. Ghost stannar och kopplet rycker tag i min hand. Trafikljuset står på rött och bilarna som korsar vägen är många och snabba. 

• Voff.
• Jag fastnade i mina tankar igen. Du räddade mitt liv Ghost, säger jag lättat och ser på den trånga bilvägen jag nyss var på väg rakt in i.

Jag hukade mig ner till hans nivå och gav honom en klapp på ryggen. 

• En klassisk “Mikael”, säger en röst bakom mig. 
• Du bör vara mer försiktig. Du har en son hemma. Samma röst igen.

Jag vrider på överkroppen för att möta den blick som tillhör kommentatorn och ställer mig upp för att se på henne ovanifrån. Hon är så vacker. Hon är alltid så vacker.

• Lea?
• Mikael, säger hon entonigt och lägger en hand på min axel.
• Hemma hos dig senast, fortsätter hon. 

Vi träffades på Harts dagis för två år sedan, det var strax efter att Cora hade lämnat mig och Lea kom som ett skänk från ovan. Vi ses ofta men vi har aldrig riktigt kommit längre än vänner. Jag tror inte att hon vet hur mycket jag verkligen tycker om henne. 

• Vill du gå med mig en stund? säger jag.
• Självklart vill jag det, säger hon sådär sött som bara hon kan. Som att hon verkligen menar det. Jag vet att hon verkligen menar det. 

Trafikljuset har hunnit passera från rött till grönt och bilarna står still för oss. Vi fortsätter gå.

• Hart har helt och hållet blivit besatt av det här pusslet han har hittat i vår lägenhet.
• Så pass. Pussel som är så långtråkiga. Brå på sin far antar jag, säger hon skämtsamt.
• Hah. Jo. Kvällarna består av mig och min digitala brasa. Hart och hans evighetspussel och Ghost och hans envishet att följa principen “kvällspromenad”.
• Du är söt du.

Och jag ler.

• Vad föreställer pusslet?
• Uhh.. jag vet faktiskt inte, svarar jag lite skamset. Jag vet inte riktigt varför.
• VOFF! Plötsligt avbryter Ghost och vi står tillbaka vid dörren till min lägenhet. 
• Den här hunden har lokalsinne, kommenterar Lea på och skrattar.

Vi tittar på varandra. Jag tror mig se en liten besvikelse i hennes ögon. Jag hoppas på att hon inte vill lämna mig lika mycket som jag inte vill lämna henne.

• Hart kanske behöver lite hjälp med pusslet? säger hon plötsligt.
• Du gillar ju inte pussel.
• Men. Jag…Det var ett tag sedan jag träffade Hart. Jag har ingenting inplanerat tidigt imorgon. Jag kan vara uppe ett litet tag extra.

• Alltså om det är okej att jag kommer över.
• Ja. Ja självklart. Stig på.

 

Och där började det. Början på våran relation. Början på en ny väg. Ett nytt liv. Eller, det var det jag trodde. Allting hade gått så bra till en början. Hart har nu suttit med pusslet i 180 dagar i streck, jag har gjort allt för att få honom att göra någonting annat men han vill inte. Lea har suttit med pusslet i 120 dagar och det är samma med henne. Egentligen är inte pusslet ett problem. Problemet är det att pusslet inte är färdigt. 

 

• Mikael? Mikael? Vart är de fyra sista bitarna? 
• Lea… snälla låt det vara. 

Fyra stycken av kantbitarna saknas till det pussel som Hart och Lea nu dag och natt sitter kring. Det börjar bli läskigt. Jag har börjat känna mig ensam. Väldigt ensam. 

• Jag har dig här Lea. 24 timmar om dygnet och jag skulle inte önska något mer. Men, ändå saknar jag dig. Vart är du? jag sitter hukad ner mot den en gång vackra kvinnan jag mött där vid trafikljusen. Lea tittar upp på mig. I en sekund verkar jag tycka att jag ser henne i hennes pupiller igen.
• Vart. Är dina bitar?? ryter hon mot mig och hugger efter mig med krampaktiga grepp.
• AA, med ett skrik ryggar jag tillbaka och flyr ut ur lägenheten.

 

Jag ser på dörren till lägenheten. Jag ser på den tända lampan i min lägenhet. Sedan vänder jag mig om och går. 

 

Jag kom aldrig mer tillbaka. Hon sa att det var jag som satt på de fyra sista bitarna, att hon inte kunde vara med mig igen förrän jag hade hämtat de fyra sista bitarna. Först ville jag tro henne. Men jag har rest överallt. De fyra sista bitarna är fortfarande borta och jag vågar inte tänka på ifall de fortfarande fortfarande sitter kvar där än idag. Kropparna krökta över det pussel som saknar bild.

 

De stannade. Det gjorde inte jag.

"FÖR EVIGT"

Det var så mörkt. Ett rum fyllt av svett. Lukten från narkotika. Sånt jag hade hört skulle passa en sådan som jag, en sådan som inte kunde konfrontera omvärlden. Men jag var för rädd för att ens fråga om jag fick testa. Jag pressade min kropp mot de bara ytterväggarna. Kunde känna träflisorna gräva in i min hud då jag tryckte mig, likt en rädd kanin, närmare och närmare väggarna. Framför mina ögon pågick den sociala tillställningen. Social. För mig var den inte så social. För mig gick sådana hära fester alltid ut på att försöka vara så asocial som möjligt. Försöka synas så lite som möjligt. Flisorna i min bara hud fick mig att känna mig bekväm. Som att någon höll om mig.

Plötsligt fick jag känslan av ett huvud på min axel. En rynkig hud på min axel. Som en oändlig förhud trädd över en kropp som bara kunde beskrivas som “inte mänsklig”. Med stora ögon stirrade varelsen på mig. Jag halade fram mobiltelefonen ur fickan. Jag behövde ringa dig. Det var alltid så läskigt när varelserna ur väggen ville möta mig ensam. Jag behövde någon att möta dem tillsammans med. 

“Du ska inte vara här” hörde jag varelsen viska över min axel. 

• Lyssna inte på rösten. Du måste bara försöka vara mer social. 
• Den dök precis upp. Svarar jag, som att rättfärdiga varför jag ännu inte försökt tillräckligt hårt. 

“Du vet att du inte passar in”, jag ville lyssna på den rösten. Jag ville att det skulle vara okej att inte passa in. Men alla andra gjorde det, och för att behålla dig, kunde jag inte för evigt hålla mig i en mörk skugga. Du var den enda som fick mig att inte ramla ner i det oändliga maskhålet. 

• Kom igen, prata med någon, det är okej att komma ut ur ditt skal. Jag älskar dig.
• Älskar dig mer.

“Gå hem.” ännu en viskning. Med all min kraft pressade jag handflatorna mot väggen, träet lämnade långsamt det yttersta lagret i min hud och med en kraftig rörelse föll jag framåt på golvet med alla fyra. Mobilen studsade ner på golvet där folk var som tokiga i att gå huller om buller. Jag reste mig upp igen, dammade av min klänning och tittade ut över vardagsrummet. Bakom mig sjönk figuren stilla in i väggen där den hade kommit ifrån. Till min förvåning lyckades jag att låsa blicken med en tjej lite längre bort vid spritbordet. Sprit. Underliga dimmor i huvudet, och förmågan att kunna prata med folk. Det lät bra, tänkte jag och började att sätta kursen mot tjejen med spriten. 

Väl framme vid bordet visste jag inte riktigt hur jag skulle börja konversationen, jag kände ju bara dig här på festen. Vi låste ögonkontakt igen, alldeles för nära varandra för att inte kunna säga någonting till den andra. 

• Säg någonting till henne, hörde jag från dig på mobilen jag höll i handen.

Det var som att jag kunde känna svetten passera nedför min panna. Hennes ögon låg fortfarande på mina. 

• Vem är du? Vem är hon? hör jag dig återigen säga från telefonen. 

Hennes blick var som stelnad. Som att någon hade tryckt på pausknappen på kontrollen till livet. 

• Jack Daniels?.... Ja tack! sa hon tillslut. Jag såg ner på min hand som tydligen hade lyckats gripa tag i en flaska Jack Daniels. Jag började hälla upp i hennes glas.
• Nej, stopp! hon skrattade till och tryckte undan flaskan. 
• Mer behöver jag inte, det behövs ju lite utblandning också, fortsatte hon och sträckte sig efter colan. Jag log.
• Hej, jag heter Parker, sa jag och sträckte fram min hand. 
• Johanna, sa hon medan hon drack utav glaset med alldeles för hög sprit till cola-ratio. Hon såg inte att jag hade sträckt fram min hand, så jag drog bort den snabbt. 
• Jag känner ingen här ännu, sa jag istället. Som ett vakuum i rymden. Ingen kunde se skillnad på den vekling jag var och den person som fanns inom mig. 
• Du behöver inte känna någon, se bara till att du känner dig hemma här. sa hon och vände sig om, precis innan hon gick nämnde hon en sista sak. 
• Och glöm inte att stänga av den där telefonen, sa hon och blinkade mot mig. 

Den sista repliken gjorde mig lite illa till mods. Inte för att hon inte menade väl, utan för att tanken på att lämna dig utanför, den enda förbindelsen jag verkade ha kvar till den verklighet jag snart tappat kontrollen över var för mycket för mig. 

• Struntprat, sa du från mobilen. Hur går det älskling?
• Det går. Men du. Jag tror ändå att jag ska försöka infinna mig lite i nuet.
• Vad menar du, sa du nu med en blott rädsla i rösten. 

Jag ville inte tänka på att jag skulle behöva klippa av dig så här. Men det var någonting med Johanna som fick mig att ändå vilja lita på henne. Du skulle ju ändå komma tillbaka när kvällen var över. Jag tryckte ner avstängningsknappen hastigt och blundade. Sedan lovade jag mig själv att inte tappa bort mig i mig själv alldeles för mycket, innan jag svepte ett glas och smet in i folkmassan för att obehindrat dansa skammen av min kropp. 

“Glid in i en annan värld.

Det är okej. 

Du är för evigt.

Så länge den där ute stöttar ditt sanna jag, så

Glid in i din värld.

För evigt.

Kika ut.

Kika ut då och då.”

Det kändes så kravlöst. Det var så varmt. Plötsligt kunde jag känna två armar läggas kring mina höfter. Jag ryggade till och vände mig om i chock. Det var inget monster. Det var en kille som såg mig in i ögonen. Och jag såg på honom. Vände mig om, in i hans famn och lät allt det flimrande ljuset omge oss. Det hade inte varit min intention. Vi kände inte varandra. Men jag slöt ögonen och böjde mig fram för att känna mina läppar mot hans. Någonting jag inte kunde göra med dig. För du var inte här. Inte just nu. Jag var i min egna värld.

“Du är för evigt, han är bara nu.” hörde jag den välbekanta rösten pressa fram genom luftens alla ljudvågor. Jag öppnade ögonen. Framför mig stod inte gestalten av mannen som hade lagt händerna kring min midja. Framför mig stod nu istället figuren från väggen. Jag backade tillbaka och ramlade in i händerna på ett flertal motbjudande bestar. “Du är för evigt. Så låt dig komma in i ditt hem.” sa figuren framför mig. Dess kropp smälte långsamt och som drogs av gravitationen ner mot trägolvet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var omringad. Snabbt grävde jag i fickan för att få tag i dig. Starta mobilen igen och höra din röst. Men i fickan fanns ingenting. 

• Vad har ni gjort med honom??! skrek jag där jag knäfaller på golvet inför den märkliga vägg varelsen. 
• Vi har inte gjort någonting. Du har försökt fly ifrån dig själv genom den där apparaten. Det har inte gjort dig någonting gott. Han har aldrig funnits. Han är inte för evigt.

Jag ville sjunka genom golvet jag satt på. Sjunka undan ifrån allt jag hade mött inför mig. 

• Du kan gömma din sanna natur, men den går inte att fila bort likt ett skikt på trä. 

Glid in i en annan värld.

Det är okej. 

Det är för evigt.

Så länge den där ute stöttar ditt sanna jag, så

Glid in i din värld.

För evigt.

Kika ut.

Kika ut då och då.